elinsofiacarlson

I lördags drog jag till stan med Boffs bil och hämtade syster, som skulle med till Munket. Blev en massa prat... Var skönt att få prata med henne om allt kändes det som. Prata är typ det enda man kan göra i morfars bil eftersom det inte finns någon radio nämligen.

Och jag har kommit till en insikt. JAG ÄR INTE STARK! Jag har insett det nu. Det är bara en mask. Det har hänt så himla mycket grejer i mitt liv, men samtidigt har det hänt så mycket i andras liv runtomkring mig så jag har aldrig fått tid att bara vara med mig och det jag har känt. Och den här masken, den har suttit på i så många år nu och den har börjat gå sönder, brista i kanterna. Det är bara det... Att helt ta av sig masken är nog jobbigare än att ha den på sig när den är trasig. Jag vet inte om jag orkar... Och jag vet att jag säkert har många axlar att luta mig mot, att gråta emot... Men, jag vet inte... Det gör ont.

Så, jag ville bara att du skulle veta det. För jag får aldrig något vettigt ur mig. Jag börjar gråta för småsaker, jag vet inte hur man är arg och jag har ingen aning om hur man normalt pratar om jobbiga grejer. Jag fixar det inte än. Jag har med mig en hel del i bagaget och ibland kommer det upp till ytan när jag minst anar det. Säg ingenting, bara håll om mig.